Tillbaka till framtiden

Tänk dig en kompaktkamera med samma funktioner och bildkvalitet som en spegelreflex. En kamera som är tillräckligt liten för att den ska vara enkel att ta med sig men som ändå har alla spegelreflexernas fördelar förpackade i något som ser ut som en kompaktkamera. Då har du Olympus PEN E-P1, en hybridkamera med HD-video som förenar kompaktkameran med spegelreflexen och har utbytbar optik och en högre bildkvalitet än en del kameror som kostar betydligt mer än de 9 000 kronor Olympus vill ha för sin E-P1 med zoomobjektiv.

Man måste titta efter två gånger för att se att det faktiskt går att byta objektiv på Olympus-kameran. Som är den tredje i raden av kameror i Panasonics och Olympus kompakta Micro Four Thirds-format. Och garanterat inte den sista. Olympus själva är inte särskilt blygsamma utan hävdar att det är fullt möjligt att det nya kamerasegmentet – som placerar sig mellan kompaktkameror och spegelreflexer – lägger beslag på ungefär 20 procent av kompaktkamerornas marknadsandel.

Panasonic Lumix G1 var först med mFT-formatet, där spegelhuset har tagits bort för att göra kameran lättare och mindre, men har kvar möjligheten för utbytbar optik. Medan G1 och den senare modellen GH1 (med HD-video) ser ut som spegelreflexer, ser Olympus mFT-modell ut som om den är en 50 år gammal konstruktion. Vilket inte alls är någon tillfällighet. Olympus har medvetet valt 50-årsjubileet för sin ursprungliga PEN-kamera för att lansera sin första kamera med mFT-format.

PEN E-P1 är lite större än kompakter som Canon PowerShot G10 och Panasonic Lumix LX3, men mycket mindre än även de minsta spegelreflexerna som Olympus E-450 och Nikon D3000. Och den ligger väldigt fint i handen. Till och med en Leica M8 känns stor vid sidan av E-P1, som är så gediget konstruerad att kvalitetsintrycket är fullt i klass med Leicans. Bortsett från objektivet, som är byggt i solid plast och som Olympus smart nog har gjort så litet att det i många fall går att pressa ner kameran i en stor ficka. Objektivet kan nämligen dras ihop och låsas i bakersta läget, så att det inte sticker ut mer än 47 mm med objektivskyddet på. När man sätter på kameran vrider man 14–42 mm-zoomen till 14 mm-markeringen, så är man klar. Om man inte gör det dyker det upp en varning på skärmen, och man kan inte ta några bilder förrän objektivet är upplåst.

Bildsensorn från E-620 är uppgraderad med ett tunnare anti-alias-filter (som ska reducera risken för moarémönster) och det har givit E-P1 en enastående upplösning och en fantastiskt fin detaljering. De flesta lär aldrig känna något behov av att ta bilder i råformat eftersom JPEG-filerna är strålande som de är tack vare en dunderfin färgmättnad, vacker tonalitet och bra djup. Tar man porträtt med färginställningen inställd på medel och bildfilerna på JPEG med superfin komprimering, så ser bilderna nästan ut som om de är efterbehandlade av en yrkesfotograf. De som migrerar från kompaktkamera till E-P1 blir inte besvikna och de som migrerar åt andra hållet, för de vill ha en mindre kamera än de flesta spegelreflexer, lär bli förvånade över E-P1:s bildkvalitet.

Slutsats
PEN E-P1 har fått samma batteri som E-450, men på grund av att skärmen måste användas konstant räcker batteriet aldrig till fler än 300 exponeringar på en laddning. Budgetera därför med ett extra batteri direkt, för E-P1 är en kamera många lär få mycket glädje av. Bildkvaliteten går inte att klaga på, den tillhör toppklassen, och kameran är kompakt, lätt och gedigen på samma gång. Och bortsett från autofokusen är den fenomenalt användarvänlig och användbar. Oavsett om man tänker ersätta sin kompaktkamera eller spegelreflex. I en intervju med Bild & Ljud Hemma har Olympus chefsingenjör Akira Watanabe sagt att Olympus planerar fler kameror i mFT-segmentet, och av vårt test av E-P1 att döma är det bara att se fram emot dem. Hur många behöver egentligen en spegelreflex när en hybridkamera har samma möjligheter?