Martin Logan Spire.

Av Lasse Svendsen, Bild & Ljud Hemma

Den långt mer ingående, fullständiga versionen, av testet går att läsa gratis på Bild & Ljud Hemmas webbsida här.

Ljudet av en bra elektrostat är något väldigt speciellt i mångas öron. Eller rättare sagt: avsaknaden av ljud. Egenljud, åtminstone. För lite av behållningen med ett membran som är tunnare än ett hårstrå är att man har en mycket låg rörlig massa. Vilket i sin tur betyder låg förvrängning – när konstruktionen är väl genomförd.

Summit (från 2006) har länge tillhört våra referenshögtalare, men Spire detroniserar sin dyrare släkting omedelbart. Visst har Summit TVÅ 10-tums baselement, mot Spires enda, och det märks på trycket i basen när man spelar högre. Men Spire lyfter ljudkvaliteten ännu ett par snäpp eftersom integrationen mellan elementen är bättre, och framför allt eftersom elektrostatelementet låter fylligare.

Visserligen spelar Spire ingen äkta djupbas, i ett vanligt rum tappar den gradvis i effektivitet någonstans mellan 30 och 40 Hz, men i mitt rum fick jag en hörbar bas ända ned till 30–35 Hz. Vilket är rikligt, med tanke på att det inte är många instrument som har någon form av undertonstruktur som sträcker sig djupare i frekvens.

Akustisk musik med kvinnlig vokal låter förförande härligt. Så livfullt och viktlöst att man måste nypa sig i armen. På Zophie Zelmanis ”Bitter Kind” har jag fler klanger från gitarrtonerna och rösten är helt befriad från betoningar.

Renee Flemings klockrena sopran låter gärna lite tunn i många högtalare. Men inte här. Och inte sedan två och en halv gång så dyra Sonus faber Amati Anniversario har jag hört att Flemings italienska uttal inte är hundraprocentigt perfekt. Hennes röst klingar mer ofärgad, mer viktlös och neutral.

Ljudbilden är som huggen i granit. Och det gäller även lite stökiga inspelningar som Crosby, Stills, Nash och Young från ”Deja Vu Live”, så att man lockas vrida upp volymen till hälsovådliga höjder. Men det är då, och bara då, man märker att även förträffliga Spire har sina begränsningar. Basförstärkaren tappar lite grepp och man får inte samma känsla av att det finns någon djupbas att hämta. Och ljudbilden rasar ihop en aning eftersom högtalarna når en mättnadspunkt där de inte kan spela högre med samma enastående dynamiska kontrast som de briljerar med annars.

Slutsats
Martin Logan Spire är inte den första elektrostathögtalaren som har hänfört oss. Men det är den första som har tagit ett stort steg i riktning mot fördelarna med en dynamisk högtalare med bättre dynamik och högre maxljudtryck. Spire är inte bara Martin Logans mest kompletta högtalare hittills, den är också en av de mest lättanvända och välljudande vi någonsin testat för under 100 000 kronor.

Den långt mer ingående, fullständiga versionen, av testet går att läsa gratis på Bild & Ljud Hemmas webbsida här.