Test av Canon EOS 50D Spegelreflexkamera

Skarpare verktyg
Text: Lasse Svendsen

Canon har förnuftigt nog hållit sig till gamla och beprövade recept när de gjort nya 50D, men de har ändå lyckats med praktiska förbättringar.

Ingen anledning att fixa något som redan fungerar. Det kan ha varit mottot hos Canon under utvecklingen av EOS 50D. Kameran ser nästan helt ut som EOS 40D från 2007, knappar och reglage sitter på samma ställen och på baksidan dominerar en stor 3-tumsskärm.

Merparten av förändringarna har ägt rum under skalet och Canon har riskerat mycket genom att klämma in 15 megapixlar på en lika stor CMOS-bildsensor som föregångarens.

Jakten på fler megapixlar ser inte ut att ta slut i första taget, men kameran behöver inte alls ta bättre bilder bara för att den har 5 megapixlar mer än 40D:s 10. Risken för kraftiga bildstörningar kan lätt överskugga glädjen över högre upplösning, men Canon lovar att brusnivån ska vara minst lika låg som i 40D.

Nya 50D har också levande sökarbild på skärmen, som är förbättrad och har 921 000 bildpunkter mot föregångarens 230 000. Skärmens högre upplösning gör bildvisningen till en riktig upplevelse och bildkvaliteten verkar inte heller vara sämre än i den ett år gamla EOS 40D. Snarare tvärtom.

Släktskapet med EOS 40D går att hitta överallt på 50D, som dessutom har ett par viktiga tekniska förbättringar. Till exempel en ny Digic IV-bildprocessor med 14-bitars konvertering och som håller uppe avfyrningstakten på 6,3 bilder i snabb följd, tills bufferten är mättad efter 60 JPEG-bilder eller 16 RAW-bilder. Bra gjort med tanke på att processorn och buffertminnet ska hinna svälja undan stora bildfiler från 15 megapixlar.

Användning
Levande sökarbild på skärm – live-view – aktiveras med en egen knapp bredvid sökaren. För att motivet ska bli skarpt har Canon försett 50D med kontrastbaserad autofokus när man använder live-view. Utöver den vanliga fasbaserade fokusmetoden som används när sökaren används i stället för skärmen.

Enligt Canon ska kameran vara bättre byggd än 40D, med gott om gummipackningar som tätar kring knappar, ratt och slutare. Rent ergonomiskt saknas ingenting, knappar och reglage är övervägande välplacerade och lätt tillgängliga så att man inte måste ändra grepp så ofta.

Det stora handgreppet finns kvar och innebär att det är lätt att få ett säkert tag om kameran, även om den är försedd med ett stort och tungt objektiv. Kamerahuset kan användas tillsammans med vertikalgreppet WTF-E3, som förutom att ge fotografen trådlös överföring av bilderna också gör att kameran kan styras trådlöst. EOS 50D kan för övrigt också använda det vanliga vertikalgreppet BG-E2.

Förbättrad
Som vanligt när det handlar om nya generationer spegelreflexer från Canon används navigeringsratten på baksidan och styrpinnen för att navigera i menyer, titta på tagna bilder och ändra inställningar. Sökaren är som förväntat stor och ljus och visar all vital information. Inklusive ISO-tal. Bland de nya funktionerna märks HDMI-utgången som är praktisk att ha om man vill titta på bilderna på flatskärmen i vardagsrummet.

Bland 50D:s andra funktioner hittar vi Creative Auto, som man väljer på funktionsratten till vänster om prismahuset. Den ger fotografen en ny skärmmeny där man kan ändra djupskärpan och förskjuta autoexponeringen genom att vrida ratten till önskad effekt. Funktionen kan inte användas i live-view och ersätter en av de tre personliga inställningarna man kunde lagra på 40D.

Flera mindre funktioner är också nya. En av dem är möjligheten att välja ”Autokorrigering av perifer belysning på objektivet”, en lång och krånglig beskrivning för en funktion som förhindrar vinjettering. Praktiskt att ha med EF-S 18–200 mm f3,5–5,6 IS, ett av objektiven vi testade kameran med. Det går också att göra mikrojusteringar av autofokusen i +/–20 steg, för fintrimning av fokus för alla påmonterade objektiv eller individuellt för maximalt 20 olika objektiv.

Bildkvalitet
Den nya bildsensorn är utrustad med små mikrolinser som täcker var och en av de 15,1 miljonerna ljussensorer. Linserna täcker ytan ännu bättre än i tidigare modeller och ska göra de små sensorerna (pixlarna) mer effektiva. Bildsensorns högre antal pixlar innebär en kraftigare upplösning och skillnaden är inte liten. Jämfört med 10-megapixelfilerna från 40D är det ingen tvekan om att 50D får fram tydligare detaljer.

Ett av objektiven som 50D kan köpas tillsammans med är EF-S 18–200 mm f3,5–5,6 IS, ett välkonstruerat och behändigt objektiv som täcker brännvidder från 28 till 200 mm på 50D och som praktiskt nog är utrustat med ett litet lås som håller zoomringen på plats när man bär kameran över axeln. Och som har inbyggd optisk bildstabilisator.

Även om bildstabilisatorn faktiskt fungerar väldigt bra håller optiska prestanda inte riktigt samma klass som kamerans bildsensor. Objektivet lyckas inte helt och hållet ge den skärpa och upplösning som man kan få från CMOS-sensorn, och det uppvisar också synlig förvrängning på de vidaste brännvidderna. Med förlust av skärpa ut mot hörnen med full ljusöppning. Dessvärre dyker det också upp färgbrytningar – kromatisk aberration – i objektivet som kan ge konturer med hög kontrast ett blålila skär.

Därför testades 50D även med Canon EF 50 mm f1,2L – ett knivskarpt objektiv som ger 80 mm brännvidd på 50D. Med detta var det enkelt att se hur mycket skarpare och finare detaljerna från 15 megapixlar kan vara. Kamerans färgåtergivning är mycket naturtrogen – även inomhus med automatisk vitbalans – och tonaliteten är fin både i hudfärger och i höstens varma färger. Skärpan i bildfilerna är relativt måttlig och när neutral färgstil är vald kan färgbalansen uppfattas som dämpad, i synnerhet i JPEG-bilder.

Bruset syns först vid ISO 800 i 50D:s bildfiler. Vid ISO 400 är det så marginellt att det aldrig syns på utskrifter. Själv hade jag aldrig haft några som helst betänkligheter att använda upp till ISO 1600. Det är först vid ISO 3200 som man kan skymta tydliga, men finkorniga, störningar. Men därifrån och över skjuter störningar och färgavvikelserna i höjden. ISO 12800 ger kraftiga färg- och linjestörningar. Brusreduceringen i 50D kan ställas in i tre lägen eller stängas av helt. Man kan tryggt använda den mildaste inställningen upp till ISO 1600.

Ljusmätningen och kamerans 9-punkters AF visade att precisionen är fullt jämförbar med 40D:s, som den ju delar teknik med. Med mycket bra träffsäkerhet i de flesta situationer och snudd på perfekt exponeringsbalans. Fokusprecisionen med objektivet EF-S 18–200 känns inte blixtsnabb tillsammans med 50D men i 99 fall av 100 är kombinationen tillräckligt snabb för de flesta av oss på allt annat än följdfokus i dålig belysning.

Slutsats
Canon EOS 50D har stenhård konkurrens från Nikon D300 och Olympus E-3. Olympus kamera är bättre konstruerad och har vridbar skärm, och Nikons kamera mer neutral färgåtergivning. Men EOS 50D:s samlade kvaliteter och fina justeringsmöjligheter ger fotografen ett välutvecklat verktyg som har bland de lägsta brusnivåerna vi sett i den härklassen samt en enastående upplösning. Kom bara ihåg att vara kräsen med optiken, annars kan du inte utnyttja fördelarna med 50D:s högupplösta bildsensor.