Djävulsk zoom

Av Tobias Lidman, Bild & Ljud Hemma

Den långt mer ingående, fullständiga versionen, av testet går att läsa gratis på Bild & Ljud Hemmas webbsida här.

Nikon Coolpix P80 - 3 600 kr
Olympus SP-570UZ - 4 400 kr
Panasonic Lumix DMC-TZ5 - 3 300 kr
Panasonic Lumix DMC-FZ28 - 4 500 kr
Ricoh R8 - 2 600 kr

Som alltid sätter vi på oss våra mest kritiska glasögon när superzoomkamerorna anländer till kontoret. Med sin behändiga formfaktor, lovande specifikationer och sin tuffa attityd lovar de så mycket att man anar ugglor i mossen.

Felen brukar inte heller vänta länge innan de visar sig. Optisk skärpa offras för att få ett stort brännviddsomfång och bilderna blir lätt förvrängda i full tele eller vidvinkel. Mycket ljus studsar även bort sig mellan alla de linser som krävs i ett zoomobjektiv vilket leder till att ljuskänsligheten brukar vara av det sämre slaget. Foto inomhus eller i allmänt dålig belysning är alltså en betydande akilleshäl.

Men tiden går och tekniken utvecklas och visst händer det att en tillverkare får in en fullträff. När det händer sitter man med en riktig skatt i fotoväskan.

Nikon Coopix P80
Prisvärd medelmåtting
Vi är vana vid att Nikon levererar verklighetstrogna och välexponerade bilder med neutrala färger. P80 gör just det men håller inte vad gäller ljuskänslighet och optisk kvalitet.
 

Precis som Canon så har Nikon huvudsakligen två olika serier kompaktkameror – en med grovhuggna kameror som ger valuta för pengarna och en lite mer designad serie som ger mer utseende men mindre insida för samma slant. Nikon P80 tillhör som namnet antyder Performance-serien som drar mer åt prestanda än vacker exteriör. Kameran är, sina 18x zoom till trots, riktigt liten och känns plastig men inte skranglig.

Användning
Hanteringen är enkel även om kameran saknar vissa intressanta snabbknappar, exempelvis en för ISO-inställning. De knapparna som finns svarar dock bra och menyerna känns relativt raska.
Att använda det helmanuella är riktigt smidigt och man kan ha inställningar för bländare, slutartid samt manuell fokus med tillhörande uppförstorande hjälpruta uppe på skärmen samtidigt utan att någon knapp blir dubbelbokad. Finfint!

Bildkvalitet
Vad gäller själva bildkvaliteten bjuder P80 på både glädje och besvikelser. Färgåtergivningen imponerar stort och även om vitbalansen missar lite ibland så är kameran på det här området nära nog perfekt i ton för vardagsfoto.

När man ökar kamerans ljuskänslighet till ISO 400 börjar bilderna bli lite platta och livlösa på grund av att brusreduceringen smetar ut bilden. Vid än högre ISO ser det ärligt talat inte bra ut alls.
Kameran dras även med problem med kromatisk aberration, eller på vanlig svenska, lila kanter som dyker upp kring siluetter.

Panasonic DMC-TZ5
Vacker pastell
Trots en lite väl aggressiv brusreducering kan vi inte låta bli att tycka mycket om TZ5, en ytterst välbalanserad kamera som faktiskt gör det mesta bra.
 

TZ5 ger bara 10x zoom men är också avgjort mindre än de tre kamerorna i testet som stoltserar med 18x zoom eller mer. Den solida kamerakroppen är klädd i metall och känns behaglig i handen. Tummen upp. 

Användning
TZ5 är en kamera för den som bara vill sikta och trycka av. Här finns ingen möjlighet att exponera bilder manuellt utan man får lita till kamerans automatik. Förutom den vanliga helautomatiska funktionen som går att hitta på alla kameror finns här även ett läge Panasonic har döpt till Intelligent Automatik. Det betyder att kameran aktiverar ett par extra hjälpmedel för bästa möjliga resultat.

Det finns hela 22 olika scenlägen att välja mellan. Det är lite väl många och det blir lätt så att man sitter och undrar om man ska använda ”Porträtt”, ”Baby 1”, ”Baby 2” eller ”Mjuk hud” när man ska fotografera någons senaste tillskott till familjen.

Menyerna är finfina och skärmen är i toppklass. En riktig kvalitetskamera vad gäller utformning alltså. 

Bildkvalitet
Först och främst måste vi lovsjunga optiken från Leica. I den här prisklassen får man inte lägre förvrängning eller bättre optisk skärpa. Lysande. Riktigt lika mycket ros får inte vitbalansen och färgstick i blandat ljus är något man får leva med.

Panasonic har backat lite på brusreduceringsfronten men med resultatet att bilderna istället är snäppet brusigare än på tidigare modeller. Med det sagt är brusreduceringen fortfarande aggressiv vilket fortfarande leder till en viss plastighet på höga ISO-tal.

Som vanligt är bildstabiliseringen av toppklass.

Olympus Sp-570uz
Tung utmanare
Tyngst i testet, zoomring, imponerande brännviddsspann och fullsmockad med dedikerade knappar. Förutsättningarna finns där men liksom så många andra kameror faller den kort på bildkvaliteten.
 

Det är inte utan att man ryser till lite av välbehag när man plockar upp Olympus SP-570UZ ur förpackningen. Sällan har ett plast- och gummiskal känts lika förtroendegivande. Optiken i den här besten är på pappret hemskt imponerande – brännviddsomfånget ligger mellan 26 och 520 mm.

Användning
Kamerakroppen är full av knappar och huvudsakligen känns funktionerna de kontrollerar rätt valda. För dem som saknar något finns till och med en knapp som går att programmera att göra det man vill. Bra lösning.

Trots alla goda intentioner känns kameran lite rörig när man försöker ställa in för mycket på samma gång. Den ena inställningen stänger ute den andra och skärmen blir plottrig.
Om man istället litar på automatiken fungerar det bra så länge man inte fotar i full tele. Då får autofokusen kämpa ordentligt och missar titt som tätt.

Bildkvalitet
Utomhus är vitbalansen riktigt fin men i artificiell belysning drar bilderna ofta åt det orangea hållet. Liksom de flesta andra kompaktkameror använder sig SP-570UZ av brusreducering för att komma tillrätta med de höga brusnivåerna en liten sensor ger upphov till. Redan på ISO 200 visar den sig genom att ge bilderna en lätt plastig karaktär.

Annars är det optiken som är kamerans svaga punkt. Bilden förvrängs i både full tele och i vidvinkel och det stör vardagsfoto även om det är mest uppenbart när man fotar en horisont. Kromatisk aberration är ständigt närvarande vid lång zoom vilket sänker betyget för bildkvalitet ytterligare.

Panasonic DMC-FZ28
Optiskt underverk
Även Panasonic erbjuder en superzoom med en brännvidd på närmare 500 mm. Avgjort mer avancerad än lillebror men också dyrare. Vi gillar den.
 

Vi tyckte om FZ18 så pass mycket att den knep åt sig utmärkelsen ”Bäst i test”. Nu är uppföljaren här och nyfiket undrar vi vad som har blivit bättre, om det är värt att uppgradera eller om den rent utav är sämre än föregångaren.

Användning
Den lilla styrspaken som används för att ratta in inställningar fungerar bra i sin enkelhet. Först ställer man in kameran på den nivå manuell kontroll man vill ha. Sedan för man spaken sidleds för att hoppa mellan exempelvis slutartid, bländare men även fokus. Att föra spaken upp och ned ställer då självfallet in den valda parametern. Det blir inte mycket enklare än så.

Om man bara vill luta sig tillbaks och låta kameran sköta allt går det utmärkt det också i och med att Intelligent Auto-läget finns tillgängligt även här.

Som vanligt sätter Panasonic standarden för bildstabilisering. Det är omöjligt att inte imponeras över hur pass många bilder som blir skarpa på full zoom.

Det enda som egentligen är sämre på FZ28 i jämförelse med den andra Panasonic-kameran i testet är LCD-skärmen som inte är lika detaljerad och också har sämre betraktningsvinkel.

Bildkvalitet
Trots zoomen på 18x hålls optiska bildstörningar nere till ett minimum och kameran är överlägsen konkurrenterna i det här avseendet. Leica har alltid haft rykte om sig att göra fin optik men att deras lösningar till Panasonics kompaktkameror fortfarande golvar motståndarna utan större problem är nästan underligt. Vi tackar och tar emot.

Vitbalansen är det lite så och så med. Utomhus ser det fint ut med helt lagom mättade färger och neutral vitpunkt. Inomhus drar bilderna lite åt Canon-hållet med överdriven värme.
Svagheten ligger som vanligt hos Panasonic på brushanteringen. Det är lite synd för med så fin optik skulle bilderna kunna bli så mycket bättre.

Ricoh R8
Älskvärd
Ricoh, Ricoh. En underbar kamera som känns precis som den ser ut. Om bara bilderna den tog var lika bra.
 

Kameran med smalast zoomintervall i testet står Ricoh för. 7x zoom får man nöja sig med. En stenhård metallkropp som får en att känna sig som ägare av en riktig kamera, inget halvdant digitalt dito. Det är inte direkt modern formgivning men för en gammal kameranörd är det härligt att se.

Användning
Ricoh R8 går samma väg som Panasonic TZ5 och satsar på att ge en helautomatisk upplevelse istället för manuell kontroll. Här finns ingen manuell kontroll över exponering. Däremot går fokus att fippla med själv om man så önskar.

Automatiken sköter det mesta smärtfritt även om det händer att den överexponerar bilder då och då. Tummen upp för skärmen som är högupplöst och välkomnande. Frånvaron av en sökare är därför inget problem förutom i riktigt starkt solsken.

Förutom det automatiska läget finns scenprogramläge med elva olika program. Det känns som en lagom mängd.

Blixten i R8 har väl kort räckvidd och det slutar oftast med att halva motivet blir överexponerat och den andra halvan ligger i skugga. Ingen kamera att festfota med alltså.

Bildkvalitet
R8 har en vitbalans som förbryllar. Vi skulle vilja säga att den är snäppet bättre än medel i många situationer men det gäller bara upp till en viss ljuskänslighet. Sedan far den iväg till planeten Super-Orange. Det är faktiskt ett riktigt problem på ISO 800.

Kromatisk aberration av ovanligt omfattande grad förekommer också och för att få problemfria bilder krävs viss efterbearbetning.Brusmässigt ligger R8 dock okej till på en nivå som varken är bättre eller sämre än de flesta konkurrenterna.

Sammanfattning
Som det antyddes i inledningen är det stora säljargumentet för superzoomkameror att de klarar av att göra allt – utan att man måste bara med sig en kameraväska full av tillbehör.

Läs sammanfattningen på Bild & Ljud Hemmas webbsida via länken nedan!

Den långt mer ingående, fullständiga versionen, av testet går att läsa gratis på Bild & Ljud Hemmas webbsida här.